Home at last

Äntligen har Mats lillebror, grabbarnas farbror kommit hem från Afghanistan... Skade fri :) Jag är så jävla blödig så några gånger har jag suttit och gråtit på jobbet när den ena efter den andra nyheten har avlöst varandra... Nu slipper jag det ett litet tag *skönt*.
Snacka om det var en stolt och glad Alex som kollade in medaljutdelningen!







Fred!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0